Det funkar i teorin...

Fredagen den 28 augusti var dagen med stort D. Allt var planerat "in i minsta detalj" precis som Johnssonligan brukar göra sina utflykter. Väckarklockan var ställd, kamera, pengar, bilen tankad och humöret på topp.
Dagen började bra och lovade stort. Linde knuffade ut oss från dagis och uppmanade "men gåå då!" vilket aldrig har inträffat. Vi styrde mot Stockholm för tre snabba uppdrag. Resan flöt på och vi stannade till på Ikea i Uppsala för att äta lite frukost (och även effektivisera in en fika också.)
Som tur var så tog jag en bild för det skulle senare visa sig vara den enda mat jag hann äta på hela dagen.


Vidare mot Stockholm, Älvsjö, Formexmässan för att göra rep åt Allt om Bostad, Citymark och Hotell & Restaurang. Efter att ha cirkulerat pressparkeringen 20 min uppstod en mindre dispyt med en 'local brat' och vips hade vi en riktigt bra parkeringsplats.
Formex bjöd på det Formex alltid bjuder på. Kändes varken nytt eller inspirerande egentligen, med vissa undantag.


Klockan 3 var det dags för nästa uppdrag. Jag skulle ner i Norra Länken och fota till Åkeri & Entreprenad. Den skottsäkra planen var. 1. Lämna bilen i Älvsjö. 2. Tunnelbana till Universitetet. 3. Promenad till Albano och 4. Bil ner i tunnlarna. Smärtfritt, 2 timmar in and out. Yeah right!
Kontakten på Vägverket tyckte buss 40 eller 70 från Odenplan var en bättre idé och jag nappade som en naiv mört.
Hets och spring, stativ och kamera, Odenplan nästa, buss 70! Puh, jag hann.
"Jag ska till Albano" förklarade jag och gick och satte mig i mitten av bussen. Jag kollade så allt var med.. *Torsplan* ...kamera, stativ, minneskort... *Karolinska vägen* ..funderade lite och tittade ut på staden.. *Solna stadshus* ..lyssnar på någon stackare som tagit fel buss.. *Solna centrum* ..Kenneth som ska visa mig runt ringer och undrar vart jag är. Jag försäkrar att jag är på väg.. buss 70.. snart framme. Fast innerst inne börjar jag förstå att jag sitter på fel buss. Bussen stannar, chaffisen kollar i backspegeln på mig. "-Det här är ändstation va?" Chauffören nickar. Jaha, hur kommer jag till Albano området då undrar jag. Hmmm.. Albano? undrar chauffören och funderar. Då skulle du åkt åt det andra hållet.
Så om jag sitter kvar så hamnar jag där tillslut undrade jag. Japp! sa killen. Hur lång tid undrar jag. Svaret var halvroligt då klockan redan var strax efter fyra... 16.50.

Ja, som du ser så får inte min utflykt plats på kartan.

Jag sätter mig längre bak i bussen. Jag skämdes, ville fan inte att han skulle se mig sitta och försöka se intresserad ut över saker jag redan åkt förbi en gång.
Nu hade tydligen folk slutat på jobbet också. Jag tittade ut genom fönstret på de glada arbetarna som gjort helg. Bussen stod still i trafik köerna. Folk han gå förbi bussen, in på café, beställa en latte, dricka den och sedan gå vidare. Så still stod vi. Fan bebisarna i barnvagnarna han lära sig gå och sedan gå ifrån bussen. *Albano* Yes!

Vi åkte ner i tunnlarna via en arbetstunnel vid Albano. Fan vad grymt det var. Otroligt stort och väldigt mysigt. Vid det här laget var jag dock rätt sliten. Frukosten började ta slut. Jag fotade maskiner och sprängladdningar. Klockan var mycket. Anna var kvar i Älvsjö, höggravid på en parkeringsplats 2 timmar efter att Formex stängt. Jag lyckades få skjuts till Ropsten och hoppade på tunnelbanan. Ett stopp kvar och sedan hem till Ljusdal! Snabbt stopp på centralen för att ta ut lite pengar. Kod, belopp, sedeluppräkning.... tekniskt fel. Såklart! Det är ju den dagen då allt jävlas!

Jag letade vidare, lyckades få ut lite pengar och åkte mot Älvsjö. Det blev ett kärt återseende och glada miner. Vi var nog båda för trött för att orka bry oss längre. Anna hade i alla fall lyckat fått i sig en muffin till lunch så där rådde ingen nöd. Vi hämtade den stackars bilen, fortfarande bra p-plats men denna gång fanns betydligt fler att välja på.


Efter några vändor kring kvarteret för att hitta ut styrde vi tillslut mot Segeltorp. Där hämtade vi det vi längtas efter hela dagen. En ny liten familjemedlem som på tre dagar spridit så mycket glädje att jag lätt kunnat repetera fredagen den 28/8 sju gånger till utan problem.
Hur var din fredag?

Här är vår 9 veckor gamla Prazský krysarík vid namn CMYK.

Loppislördag

Efter fredagens äventyr* så passade det bra att koppla av med lite loppis på lördagen. Grannarna gick ihop och ordnade en stor loppis för hela området. Annons i tidningen, skyltar efter vägen och lappar uppsatta på mataffärerna skvallrade om hur seriöst detta var. Det skulle senare visa sig i form av trafikkaos och trängsel. Klockan 10.00 var inte en passade tid då man inte kommit hem förrän 02.30 natten innan så vi tog det hela i vårt tempo. Linde försökte dryga ut snowboardkassan och sålde morötter och lingon medan vi sålde alla Ikeasaker vi tröttnat på. Tydligen är inte loppisbesökarna rätt målgrupp för dessa för trögt gick det. Jag tror vi konstaterade att vi gick hem med fler saker än vi bar dit. Anna köpte en tavelram i silver för 20:-, Linde köpte en radiostyrd leksaksbuss för 25:- och själv hittade jag en gammal militärkruka för en guldpeng. (Bild kommer)

* - Ett inlägg om Fredagens äventyr kommer så snart jag samlat kraft för att återge historien i text.

Mothugg

Det här är min fru, eller en bit av henne i alla fall. Eftersom jag är ganska säker på att jag snart kommer att hängas ut som galning på hennes blogg skyndar jag mig att, i ett tappert försök, avväpna situationen.

Det var fredag, jag satt på tåget med en biljett till Uppsala i handen. Jag var på väg till Anna. Hon bodde i det värsta ghettot du kan tänka dig. Utbrända bilar, kids med "brorsor som kan spöa dig", knivslagsmål, skotthål i bussarna... you get the picture.
Nä, riktigt så illa var det inte. Det var en trevlig lägenhet med en grön gräsmattsplätt och en sandlåda.
Det här var första gången jag sov hos henne. Jag kan inte påstå att jag kände henne speciellt bra men hon verkade ju vettig (?)

Kommer inte riktigt ihåg hur kvällen spenderades men jag gissar att det blev en filmkväll med någon ointressant film för att sedan lägga oss och sova. ;-)

Mitt i natten vaknar jag av att Anna hänger ut genom fönstret. Hon skriker..
"HÅLLKÄFTEN, Jag önskar jag hade en hög med träskor så jag kunde slänga dem på er!"

Hon är en galning. Vad fan gör jag nu tänkt jag. Bäst att rävsova så hon inte ser att jag är vaken och släpar ner mig i någon källare för att tortera mig.
På morgonen var allt som vanligt igen. Fåglarna kvittrade, solen stekte och vi åt frukost.

Jag lärde mig att inte väcka den björn som sover...

Sommaren är slut

Jaha, då var det vinter igen då! Idag körde jag igång med säsongens första Snowmobile. Den här sommaren missade man totalt känns det som. Den inleddes med storslagna planer om det ena och det andra. Så här i efterhand kan jag känna att jag inte hunnit med något. Men sedan börjar man tänka efter. Vi har flyttat, målat, tapetserat, tömt huset, fyllt huset, jobbat, cyklat dressin, vart på strutsfarm, skejtat, hoppat studsmatta, jobbat, badat, vart på dop, vart på bröllop, spelat basket, jobbat, cyklat, åkt asfaltsfräs, grillat, köpt ny bil, fotat, jobbat, suttit inne och kollat på regnet, gjort en loppisturne, spelat brännboll, jobbat och blivit fruktansvärt bortskämd med sovmornar. Men nu kommer hösten och den ser ut att bli minst lika händelserik... upphöjt i sjuttioelva.

Devil

Det här är en av våra katter. Det är den omöjliga. Vi köpte honom för att vi tyckte synd om den andra katten, tyvärr tycker vi ännu mer synd om henne nu. Devil, som han passande heter, var länge minst i familjen. Trots det tog han störst plats. I början kunde han inte jama, då öppnade han munnen och pustade lite och vi var tvungna att ge honom total uppmärksamhet för annars åt han upp en sko eller plasman. Ja, just det, TVn. Den har belönats med tuggmärken för att den inte svarade på hans pust. En gång blev vi tvungna att åka till veterinären och tömma den lilla magen. Devil hade ätit axelband, skosnören och ett BH-spänne. Det blev dyrt. Vi hatade honom ett tag för säkerhets skull (edit 14:55 Nu säger Anna att jag är elak som skriver att vi hatade honom och att jag måste ta bort det. Såklart hatade vi inte honom men fan att jag tänker falla offer för censuren). Men tyvärr är det lilla livet för dum för att förstå det. Eller så struntar han i det för det är ändå väldigt mysigt när han kryper in under täcket om natten. Eller när han puffar på mitt huvud på morgonen när jag sätter i linserna. Jag tänker, en vacker dag knuffar han bort mitt huvud så jag råkar stoppa linsen i hans öga. Då blir det fart. Som den gången en plastpåse fastnade på hans stjärt och hängde efter som en bromsfallskärm runt huset tills den tillslut lossnade.

Andra doppet för i år...

Tömde minneskortet och hittade lite bilder från förra veckan. Fredrik hade ringt och talat om att jag skulle fota dem och deras nya buss. Jag packade bilen och mötte upp vid fem tiden på eftermiddagen nere vid banan. Grabbarna hade lagt ner sin själ i arrangemanget. Deras bil blänkte, deras jetskis blänkte, deras leenden blänkte.. ja allt blänkte.
Efter bilen var dokumenterad tyckte jag att det vore en bra ide om jag vadade ut i vattnet och knäppte några bilder. Jag lät kaxig och instruerade Fredrik att "köra nära" och "inte vara rädd" och "tänk på mitt huvud som en boj" innan jag försvann ut i vattnet. Fredrik drog ett varv och tog sikte... mitt liv passerade i revy, jag tänkte, nu dör jag! Jetskin smekte min skäggstubb och Jon började hojta... "-Vad gör du? Ska du ta död på honom?"
Fredrik såg oförstående ut. "-Äh" sa han och körde en vända till.
Tuffa bilder blev det i alla fall.

Mittiamässan

Då var årets Mittiamässa över. I fredags skumpade jag runt på golfbanan i en golfbil utan stötdämpare och dokumenterade riksmästerskapen i åkargolf. (Golf för åkare alltså, årliga grönbetet för lastbilschaffisar om du så vill.) Därefter blev det ett snabbt stopp för att hämta Linde på dagis innan det var dags att åka ner på mässområdet och fota lite till Åkeri och Entreprenad. Linde tog med sig kameran och täckte upp de lägre vinklarna. Stolt pappa noterade sonens bilintresse men efter att ha granskat bilderna från Lindes minneskort undrar jag om det inte var lilltjejen i rosa i högerhörnet han fotade... och pappa blev om möjligt ännu mer stolt.

Dags för en ålderskris

Jaha, då var det dags. Mitt internetengagemang på senare år har inte varit det bästa. Jag har från läktaren sett Lunarstorm, Myspace, Efterfesten och Facebook susa förbi utan att jag ens tänkt tanken på att hoppa på tåget. Inbjudningarna till diverse communities har sakta klingat av och nu sitter jag här helt ovetande om vad som händer. Jag är en internetpensionär. Finns man inte på internet så finns man inte alls, helt enkelt. Dags att rycka plåstret. Dags för en egen blogg.