Det här är en av våra katter. Det är den omöjliga. Vi köpte honom för att vi tyckte synd om den andra katten, tyvärr tycker vi ännu mer synd om henne nu. Devil, som han passande heter, var länge minst i familjen. Trots det tog han störst plats. I början kunde han inte jama, då öppnade han munnen och pustade lite och vi var tvungna att ge honom total uppmärksamhet för annars åt han upp en sko eller plasman. Ja, just det, TVn. Den har belönats med tuggmärken för att den inte svarade på hans pust. En gång blev vi tvungna att åka till veterinären och tömma den lilla magen. Devil hade ätit axelband, skosnören och ett BH-spänne. Det blev dyrt. Vi hatade honom ett tag för säkerhets skull (edit 14:55 Nu säger Anna att jag är elak som skriver att vi hatade honom och att jag måste ta bort det. Såklart hatade vi inte honom men fan att jag tänker falla offer för censuren). Men tyvärr är det lilla livet för dum för att förstå det. Eller så struntar han i det för det är ändå väldigt mysigt när han kryper in under täcket om natten. Eller när han puffar på mitt huvud på morgonen när jag sätter i linserna. Jag tänker, en vacker dag knuffar han bort mitt huvud så jag råkar stoppa linsen i hans öga. Då blir det fart. Som den gången en plastpåse fastnade på hans stjärt och hängde efter som en bromsfallskärm runt huset tills den tillslut lossnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar